Music From Torne Valley, part 1!
The Lonesome Whistle Boys är ett superband från Kiruna, som kunde vara nästa BIG THING! efter Willy Clay Band och Anton Björkevall. Bandets ledare och låtskrivare Magnus Edalen avslöjer, hur läget är med the Lonesome Whistle Boys. Han berättar lite också om sin egen och sin hemstads musikhistoria.
Kan du berätta, hur the Lonesome Whistle Boys föddes?
- Jag hade spelat ihop med Jonas Pietikäinen, när jag flyttade tillbaka till Kiruna 2005. Sen kom jag med förslaget, att vi skulle sätta ihop ett studioprojekt. Det blev the Lonesome Whistle Boys. Vi spelade in låten San Antonio strax efter det. Jonas sång på den låten är fantastisk. Daniel Raitio la på en bas. Själv spelar kompgitarren på låten. När vi behövde solot så ringde jag min gode vän Mattias Kenttä. Han är en av Sveriges bästa gitarrister och låtskrivare om du frågar mig. Hans band The Rock United hade inte varit aktiva på länge, så han var ganska spelsugen. Jag ringde upp Mattias Pääjärvi. Han blev också genast intresserade.Vi bestämde direkt att vi i första hand skulle satsa på att spela in låtar i studio och sen fick det bli som det ville efter det.
Hur kom Örjan Mäki med?
- Willy Clay Band hade precis avslutat sin turné så Örjan var ledig och intresserad av att göra något nytt. Vi spelade in låten Need a friend . Örjan Mäkis sång och slidespel är inspelade i en tagning. Den mannen är en riktig naturkraft. Jag höll på att ramla baklänges när han drog igång. Örjan gjorde en helt egen grej av den låten. Matti Pääjärvis basspel är också väldigt bra. Han hittade rätt "feel" direkt. Matti lyfte den. Efter det blev the Lonesome Whistle Boys till och vi gjorde några inspelningar till. Vi har ett par låtar som ligger mer eller mindre klara. Några av dem är riktigt bra.
- Need a friend tillägnade vi Hogge som låg i koma efter att ha blivit misshandlad i Kiruna. Den mannen gör inte en fluga illa. När han blev misshandlad var det många som reagerade kraftigt. Hogge låg i koma i flera månader. Han är nu på bättringsvägen, men går fortfarande med rullator som stöd.
Vilken slags feedback har ni fått?
- En vecka efter att projektet hade bildats hamnade vi på en samlingsskiva med låten San Antonio. När våra låtar hamnade på nätet så började folk höra av sig från USA mest folk från Florida och Texas. Vad som var kul var att det mest var andra artister, som tyckte att vi måste skicka vår musik till radiostatiner o.s.v. Sen började internet baserade radiostationer att höra av sig och ville ha vår skiva. Problemet var ju bara att vi inte hade någon skiva att skicka ut för promotion. Vi hade ju inga planer på att göra någon skiva heller.
- Vi har t.o.m. haft 2-3 stycken som gett sig fan på att the Lonesome Whistle Boys ska bli stora som på eget initiativ har jobbat för att marknadsföra oss i USA. Helt otroligt egentligen. En tjej som heter Reneé har kört på sedan vi startade projektet. Jag ska också nämna Lynyrd Skynyrds tidigare körtjej Jo Jo Billingsley, som har varit otroligt stöttande och gett oss mycket beröm "Ronnie Van Zant would have loved it" brukar hon säga. Vi har blivit mycket goda vänner via internet.
Har ni spelat live ofta?
- Många som har hört the Lonesome Whistle Boys vill ju höra låtarna live också, men vi har aldrig ens varit i samma rum under samma tidpunkt. Grejen är att vi aldrig har repat ihop. Men jag ska ärligt säga att det hade varit otroligt roligt att spela och höra det här projektet live. Det finns en hel del energi i pojkarna.
Hur mår the Lonesome Whistle Boys idag?
- Alla är upptagna med sina egna projekt. Så jag vet inte hur the Lonesome Whistle Boys framtid kommer att se ut. Men att det blir mer. Det är jag övertygad om. Frågan är bara när och hur.
- Själv så har jag satt ihop ett mer komersiellt låtskrivarprojekt med tre gamla vänner. Vi har precis börjat med detta och det känns som att det kommer att bli mycket bra. Jag har haft brevkontakt också med en mycket talangfull låtskrivare i Nashville, som heter Haven Quint senast i veckan faktiskt. Men då i första hand för att få lite tips till mitt nya projekt.
Vad är din egen musikhistoria?
- Det började väl med Sweet för min del. Sedan blev det mycket 1950-talsmusik i och med att The Boppers vara stora i Sverige. Under början av 1980-talet lyssnade jag mycket på gruppen Noice. Under högstadiet blev det sedan mycket hårdrock. När jag var 16 upptäckte jag Muddy Waters och John Lee Hooker. Min morbror Anders Heldebro är munspelare och en riktig bluesman så han introducerade mig i bluesen redan tidigare, men innan jag var kring 16 var jag inte mogen att lyssna. Jag tror ändå att jag tog till mig mycket av det där från det att jag var riktigt liten. Det var ju liksom svårt att undvika när det spelades runt en hela tiden. Muddy Waters, John Lee Hooker, Deep Purple, Led Zeppelin och Lynyrd Skynyrd har nog ändå betytt mest för mig personligen.
- Grabbarna i de gamla Kirunabanden No Chanse Bluesband och Illbatta Boogie Band från 70-talet har visat också vägen, när jag började spela. Min morbror var förresten med och startade upp NCB innan han flyttade söderut. Örjan Mäkis gamla band Brickyard från Pajala var också viktig.
När började du skriva låtar?
- När jag flyttade till Uppsala 1995, jag provspelade med några band, men inget av de banden kändes rätt för mig alls, så började jag skriva musik. I Uppsala är jazzen viktig. Och är det någonting som jag inte förstår mig på så är det. På den tiden var det bandspelare som gällde. Vilket elände. Det lät förjävligt.
- 1997 upptäckte jag countryn. Plötsligt fattade jag varifrån Lynyrd Skynyrd hade fått sitt sound och sina influenser. Det är ju mycket blues i country och bluegrass också. Och så hela cajungrejjen med uråldriga franska influenser. Jag tog countryn till mitt hjärta direkt. Alla skrattade åt mig då. Den enda av alla mina vänner som lyssnade på country på den tiden var Björn Pettersson i Willy Clay Band.
- Countryn kom egentligen till Sverige långt, långt senare. I Uppsala stötte jag på en amerikan som hette Larry Harp. Larry var 55 år då och hade turnerat sedan tidigt 60-tal i USA och Europa. Larry är från Texas och har sett allt som går att se under sina år på vägarna. Han är så genuin som en countryartist kan vara. En riktig anhängare av George Bush också. Larry höll på att jobba med en ny skiva och undrade om jag kunde spela lite bas på den. När jag spelade upp låten Open road som jag skrivit åt honom några dagar senare blev han eld och lågor och ville ha med den på plattan. Han anlitade mig också som gitarrist för hela inspelningen trots att jag protesterade och förklarade att jag inte ens kunde spela gitarr. "Du har feeling, och det räcker" förklarade Larry. Den där inspelningen måste ha kostat Larry flera hundra tusen kronor. Vi var i studion tre dagar i veckan och han betalade kontant för varje session.
- Så en dag la Larry av med musik helt. Han blev helt enkelt trött på att spela i barer. Jag hade skrivit några låtar som var tänkta till honom. Jag pratade faktiskt med Larry på telefon under veckan och vi bestämde att vi måste göra någonting ihop igen. Det kanske blir något under sommaren. Vore otroligt roligt att arbeta med Larry Harp....utan producent.
Kiruna som musikstad. Jag vet er americana-våg, men var är era rötter?
- Vi har en bluesgrund i Kiruna, som inte finns i någon annan stad i Sverige. Förutom möjligtvis någon eller några orter i Dalarna och också i Bergslagen, t.ex. Lindesberg. Jag tycker i alla fall, att även om mycket bra bluesbaserad musik finns i andra orter så är det i allmänhet någonting som fattas.
- Det är nog en råhet och ett vemod som finns hos oss här uppe som är skillnaden. Det vi gör här uppe låter äkta eftersom det helt enkelt är äkta. Vi har det där i oss. Den enda förklaringen jag har, och det är nog också den som är mest sann, är att vi har vårt tornedalska blod.
Vad menar du med det tornedalska blod?
- Vi är i grunden vemodiga. I grunden fattiga och vi har på något sätt också alltid haft en känsla av, att vi inte riktigt räknas till det svenska samhället. Inte heller till det finska. Jag kan t.ex. inte prata tornedalsfinska även fast jag har min rötter i Övertorneå, Juoksengi och Vittangi, därför att det under 70-talet ansågs vara fult och lite sämre att tala det språket eller att bryta på det i Sverige. Idag är det ju modernt och man håller kvällskurser till höger och vänster i tornedalsfinska. Men om man går 20-25 år tillbaka i tiden var det annorlunda.
- Samtidigt har de flesta här fått i oss tornedalsk och finsk musik med modersmjölken.
- Tornedalen har betytt mycket. Man märker också på band från finska delen av Tornedalen, att de har samma äkta känsla för blues. När Greedy Pig spelade i Kiruna under 80-talet höll vi på att ramla baklänges. Fan vilket bra band det var. Stenhårda och coola. Matti Kenttä är ett riktigt Greedy Pig fan. Han gillar Hurriganes också väldigt mycket. Där har vi också ett band med äkthetsstämpel. Vet inte om någon av de grabbarna har sina rötter här uppe, men jag skulle gissa det?
- Man hör ju också på grabbarna i Willy Clay Band att deras rötter är viktiga och att de avspeglar sig i deras musik. Nå...vi ska ju inte slå oss för bröstet och skrika att vi är bättre än någon annan och att ingen som är född utanför Tornedalen inte kan spela blues. Det är inte det jag menar. Vad jag vill säga är att fattigdom och utanförskap är vad vi har gemensamt med sydstaterna i USA. Det avspeglar sig i musiken. Och musik ljuger inte. Jag tror nog grabbarna i Greedy Pig, Willy Clay Band och Hurriganes håller med. Förmodligen Mr Lordi också.
http://www.myspace.com/thelonesomewhistleboys
