Läs Magnus Erikssons ny recension av New Friends-skiva!
Kun Haaparannan kirjastonhoitaja lykkäsi sukulaistyttöjensä Baskery-yhtyeen Fall Among Thieves-pitkäsoiton käteeni, ensimmäinen ajatus oli, että mikähän aloitteleva tyttöporukka tämäkin mahtaa olla. Yhtye sai kuitenkin iloisesti yllättymään ja nyt tätä riemastuttavan raikasta albumia on tullut kuunneltua melkein päivittäin ja totuuskin on paljastunut. Nämä Bondessonin sisarukset Greta, Stella ja Sunniva ovat täysammattilaisia ja ovat olleet aiemmin mukana maailmanmainettakin niittäneessä Slaptones-bändissä.Baskeryn hyväntuulisella ja energisellä Fall Among Thieves-levyllä kuullaan banjopunkkia, räyhäbluesia ja hempeitä Dixie Chicks-stemmoja. Uutta lännenmusaa, americanaa, joka nopeissa lyö kipinää kuin nahkaruoskan sivallus ja hitaissa herkistelyissä saa kolmikon äänet soimaan yhteen kuin Harmony Sisters ennen muinoin! Kuulee, että heissä virtaa sama veri, sillä laulu on kuin yhdestä puusta. Meikäläisen lisäksi albumi on saanut pauloihinsa monet muutkin muun muassa Suomen parhaan rock- & rootstoimittaja Waldemar "Iso Musta" Walleniuksen ja muinaisen brittiläisen Melody Makerin x-päätoimittajan ja nykyisin Mojo-lehteen kirjoittavan Colin Irwinin, joka antoi 5:stä tähdestä 4: "Absurdly wonderful… CD enhanced by a lovely, warm, live intimacy, breathlessly buoyant vocals, instinctive harmonies…"
Baskery perustettiin keväällä 2006. Yhtyeen nimi tulee Kalixin Båtskärnäsin kylästä, joka tunnetaan myös nimellä Baskery. Sisarusten isä Sven-Åke on nimittäin Kalixista kotoisin. Vuosikymmenten takaa hänet muistetaan pohjoisessa parhaiten yhdenmiehenorkesteristaan,(jota muun muassa Esa Kuloniemi on kehunut) ja onpa hän istunut hetken Tonicsin rumpalin pallillakin. Tyttöjen äiti taas on Haaparannan Mattilasta. Nykyään kaikki asuvat jo Etelä-Ruotsissa.
Baskerya ennen sisarukset kiersivät kuusi vuotta nimellä Slaptones, jossa lauloi ja soitti rumpuja ja huuliharppua myös heidän isänsä Sven-Åke. Yhtye levytti EMI/Capitolille kaksi rockabilly-ja countryhenkistä albumia Simplify ja Amplify, joilla Sven- Åke vastasi perinteisestä bluesosastosta tyyliin Little red rooster, Tobacco road ja Rollin`and tumblin`.
Vuonna 2005 yhtye pyydettiin mukaan Brian Setzer Orchestran Euroopan rundille ja sitä myötä myös yhtyeen joulukiertueelle Yhdysvaltoihin. Reissulla sisaruksille tarjottiin Nashvillessä mahdollisuutta levyttää Steve Earlen ja Ray Kennedyn omistamilla Room & Board-studioilla, mutta he sanoivat ei. Isä Sven-Åke oli jäämässä pois tyttöjen kyydistä ja Baskery-juttu omine lauluineen oli vielä niin alkuvaiheessa, ettei levyn kanssa haluttu kiirehtiä. Laulujen kirjoittaminen vei aikansa ja vuonna 2008 ilmestyi Fall Among Thieves ja tällä hetkellä Bondessonin sisarukset ovat aktuelleja uuden albuminsa New Friends vuoksi.(Päivitys15032011)
Lue Rootsy.nu-lehden Magnus Erikssonin arvio levystä på svenska!
Baskery: New Friends
(Mother Tarantula/Border)
Ny skiva med Baskery, delvis ny inriktning på musiken. Kanske ska titeln »New Friends« tolkas som en diskret programförklaring? Jag har lyssnat på Baskerys nya album många gånger den senaste tiden, vänt och vridit på mina intryck och jämfört med debuten »Fall Among Thieves«, som tog mig med storm för tre år sedan.
Har gruppen mognat? Har de övergivit den trotsiga stilblandningen för ett mognare och mer sammanhållet uttryck? Men vad betyder »mognad« i sammanhanget? Kanske är det blott och bart en reflex för att komma tillrätta med det som överraskar mig som lyssnare, därtill en lyssnare som borde kunna göra reda för sina intryck?
Men bort alla förpostfäktningar. Uttrycket är mer sammanhållet på »New Friends« än på »Fall Among Thieves«, och jag tror att många skulle säga att Baskery har mognat. Men redan den trotsiga stilblandningen och vildsinta instrumenteringen på debuten speglade en genomreflekterad estetik, en osannolik och därför så överraskande förening där old timey-impulser kryddades med punkrytmer och slidebanjo till en stolt självständighetsförklaring.
Då spelades korten ut, nu är det dags för nästa runda. Då blir det annorlunda. Handen skall kompletteras, kanske till en kåk - fast engelskans »full house« säger nog mer.
Ty tendenserna renodlas, det musikaliska uttrycket snarare fyllt ut än sprids. Och handen vinner.
Det kanske mest slående draget på den nya skivan är de starka melodierna. Där melodierna var omedelbart avväpnande på debutalbumet, verkar de mer på djupet den här gången. Även om parallellen kan tyckas långsökt, som en bro mellan nog så stormiga vatten, är det som om Kate Bush ligger och lurar i en sång som »Rivers of Home«. Den envetna minimalismen och medvetet fulljuva falsetten ger signaler åt det hållet, samtidigt som en låt som »Nobody Nice« drar åt ett håll där Baskery tuktats av Dixie Chicks. Det draget förstärks av »Throw A Bone« med fräck stämsång och slamrigt komp.
Och i »Rotten / Boys« skapar Baskery en säregen kontrast mellan raspig ljuvhet och munspel och rytmmarkering à la »Wreck of the Old 97« som understryker gruppens trotsiga attityd mot genre- och impulsbeskrivningar.
Jag inser att ordet »trotsig« återkommer. Det är knappast en tillfällighet. Systrarna Bondesson har en självständig attityd, och det var bedrövligt att se hur somliga kritiker såg Baskery som ett resultat av pappas styrning när förra skivan kom; den arma farsan Jan-Åke var ju snarare döttrarnas gisslan i rockabillybandet Slaptones.
Men kanske övertolkar jag självständighetssträvan i Baskerys musik. De har egen röst och fräcka idéer. De är skickliga instrumentalister, och sången bildar hela tiden en organisk enhet med textens och musikens stämningar.
När jag hänvisar till namn som Kate Bush och Dixie Chicks, eller gamla tågsånger, är det bara för att ge en vag bild av i vilken riktning idéerna drar. Ty alla intryck smälts om i en degel som bär Baskerys omisskännliga »imprint«. I den bemärkelse jag använder ordet är det oöversättligt, liksom Baskerys musik till slut trotsar det mesta - även beskrivningen.
Kanske borde även ordet »oemotståndlig« nästla sig in i språksnåret.
Men bort alla förpostfäktningar. Uttrycket är mer sammanhållet på »New Friends« än på »Fall Among Thieves«, och jag tror att många skulle säga att Baskery har mognat. Men redan den trotsiga stilblandningen och vildsinta instrumenteringen på debuten speglade en genomreflekterad estetik, en osannolik och därför så överraskande förening där old timey-impulser kryddades med punkrytmer och slidebanjo till en stolt självständighetsförklaring.
Då spelades korten ut, nu är det dags för nästa runda. Då blir det annorlunda. Handen skall kompletteras, kanske till en kåk - fast engelskans »full house« säger nog mer.
Ty tendenserna renodlas, det musikaliska uttrycket snarare fyllt ut än sprids. Och handen vinner.
Det kanske mest slående draget på den nya skivan är de starka melodierna. Där melodierna var omedelbart avväpnande på debutalbumet, verkar de mer på djupet den här gången. Även om parallellen kan tyckas långsökt, som en bro mellan nog så stormiga vatten, är det som om Kate Bush ligger och lurar i en sång som »Rivers of Home«. Den envetna minimalismen och medvetet fulljuva falsetten ger signaler åt det hållet, samtidigt som en låt som »Nobody Nice« drar åt ett håll där Baskery tuktats av Dixie Chicks. Det draget förstärks av »Throw A Bone« med fräck stämsång och slamrigt komp.
Och i »Rotten / Boys« skapar Baskery en säregen kontrast mellan raspig ljuvhet och munspel och rytmmarkering à la »Wreck of the Old 97« som understryker gruppens trotsiga attityd mot genre- och impulsbeskrivningar.
Jag inser att ordet »trotsig« återkommer. Det är knappast en tillfällighet. Systrarna Bondesson har en självständig attityd, och det var bedrövligt att se hur somliga kritiker såg Baskery som ett resultat av pappas styrning när förra skivan kom; den arma farsan Jan-Åke var ju snarare döttrarnas gisslan i rockabillybandet Slaptones.
Men kanske övertolkar jag självständighetssträvan i Baskerys musik. De har egen röst och fräcka idéer. De är skickliga instrumentalister, och sången bildar hela tiden en organisk enhet med textens och musikens stämningar.
När jag hänvisar till namn som Kate Bush och Dixie Chicks, eller gamla tågsånger, är det bara för att ge en vag bild av i vilken riktning idéerna drar. Ty alla intryck smälts om i en degel som bär Baskerys omisskännliga »imprint«. I den bemärkelse jag använder ordet är det oöversättligt, liksom Baskerys musik till slut trotsar det mesta - även beskrivningen.
Kanske borde även ordet »oemotståndlig« nästla sig in i språksnåret.
www.rootsy.nu
